ebbot

Folkmusik och punkrock. Irland och Boston. Förbannade och glada. De ständiga bytena av instrument och sångare. Energin och adrenalinet. Dropkick bjöd på en helkväll igår.

Startade på full gas och volym med State of Massachusetts och håller sedan farten. Dom dippade kanske i mitten då det verkade bli lite av en vanlig dag på jobbet men kom sedan tillbaka starkt med bl a Workers song (pekfingret i luften!) och en allsångsframkallande (ja, det är den väl alltid men) version av Irish rover. Slutet, då först alla tjejer längst fram i publiken fick vara med på scenen och sedan alla grabbar som druckit till sig tillräckligt mod klättrade upp var kanske aningens pajigt, men ändå lite charmigt.

Tre förband gav också sitt till att det blev en riktig helkväll. Både på gott och ont. Trött efter jobbet kändes det som en evighet innan konserten äntligen började..

Även om jag är nöjd tycker jag ändå det var lite mer fart och fläkt förra (och första) gången jag såg dom på Storsjöyran. Att det den här gången var mer en tisdag mitt i veckan motför en ljus festival-sommarnatt kändes. Främst för mig kanske men även för dom(?)

Hade druckit en hel del fler öl den gången också kanske ska tilläggas. Alkohol brukar ju som bekant ha förmågan att upphöja känslor. Tror jag ska dricka några kalla innan nästa gång. Det hör till den här typen av allsång/pub/bröla med-musik. Då kanske jag t o m blir en av dom som klättrar upp på scenen i slutet..